Blev uppringd av psykoterapeuten igår och vi bokade tid får vårt första samtal på måndag kl. 15:45.
Glad, nervös, ångest.... Mycket känslor på samma gång.
För varje dag som går och varje nytt möte med nya människor så känner jag hur jag vill presentera mig som Mattias, killen, människan, Jag.
Jag vill inte generaliseras som tjej. Både igår och idag kände jag hur jag bara ville ställa mig upp och protestera, nästan rakt ut skrika "Jag är inte tjej!"
Jag vill genomgå en könskorrigering, men samtidigt så frågar jag mig själv ständigt om detta inte bara är en fas.
Är det en fas?
Är det såhär jag verkligen känner?
Jag tänker och funderar om och om igen på hela proceduren, från första samtal till operation, hormoner och hela kittet.
Ta sprutor hela livet, inte kunna få egna biologiska barn, operationer, röstförändringar som är irreversibla om man skulle avbryta hormonbehandling.
Det är vad som rusar genom mitt huvud varje dag, men i hjärtat (so to speak) så känner jag hela tiden hur jag vill bryta mig ur en livslång lögn som jag levt. Känslan av att inte leva livet fullt ut, att vara begränsad, tillbakahållen, hindrad..
Just nu tycker jag att det är bra att man genomgår en utredning, så att såna som jag inte tar allt för impulsiva och irreversibla beslut.
(Dagens favorit ord: Irreversibel)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tror också det är bra att man har en utredning. Fast det är väl snarare en rannsakning av den egna viljan?
De kan man nog säga, men det förekommer också typ tre psykologiska tester har jag för mig, och så säkerställer dom att man är mentalt stabil. När man börjar ta hormonerna så kan man börja må dåligt (psykiskt) och om man redan gör det så kan man hamna riktigt långt ner. Så det är ju för ens egen skull.
Skicka en kommentar