Måste man?

Måste man hata sig själv, sin egen kropp för att bli diagnostiserad som transsexuell?
Måste man var äcklad när man ser sig själv i spegeln?

Jag hatar inte min kropp, jag är inte äcklad.
Det känns bara inte rätt, det ser inte rätt ut, det är inte rätt. Det ska bara inte vara där.
Jag blir inte glad när jag ser mig själv i spegeln, eller blir påmind av omgivningen om vad jag har och inte har på min kropp. Inte alls, men jag hatar inte min kropp för det.
Varje gång någon av mina vänner eller familj rättar någon annan som tar mig för kille så hugger det till i hjärtat, eller... Det känns lite som om en snara dras åt om hjärtat, mer och mer för varje gång.
När någon beskriver mig som honom så lyser jag upp, snaran släpper lite och det drar i mungiporna. Jag upptäcker i efterhand hur jag har lyft på hakan och sträckt på ryggen, glad över att någon ser mig för den jag är och inte det som syns på min fysiska kropp.

Jag har kommit ut för en del, men inte bett någon använda mitt önskade namn. En kallar mig nästan alltid för Mattias, en andra gör det ibland. Till de flesta har jag sagt att jag säger till när jag vill bli kallad för Mattias, men det gläder mig att höra namnet, att bli tilltalad som Mattias och det känns helt enkelt rätt.

Jag är Mattias helt enkelt.