Prövningens dag 1

Idag var en prövningens dag.
Det började med ett litet drama som skulle spelas upp, vem skulle spela vem, alla var mer eller mindre passiva och tveksamma, jag också för den delen. Vi var tre grabbar där, en blev domare för att han var det förra gången och den andra ville vara "roddare" typ plocka fram och bort saker från "scenen" och vem som skulle spela killen i kärleksparet blev den stora frågan. Jag var den enda grabben kvar så det var ju egentligen givet vad som skulle ske. Men... juste, det är ju bara jag som vet att jag är grabb. Och att vi skulle ha ett homosexuellt par i dramat var ju liksom lite för "mycket" hm.. lite för.... vad är ordet nu...? intensivt? aja skitsamma, det skulle tydligen vara för mycket för de eventuellt blivande konfirmanderna, att spela ett drama om ett homosexuellt par menar jag. Det högg som fan, och för varje gång denne person skulle förklara varför jag inte kunde ha rollen som killen i förhållandet så kom ett knivhugg till, och ett till å ett till. Jag vet inte hur jag ens orkade stå efter alla hugg som utdelats under de få sekunder. Under hela den timmen, och alla de timmar fram till nu så blöder jag, men det var det ingen som kunde se. Under dramat, presentationen (som förövrigt också rev upp en del sår), resan hem, hela dan.. Sällskapade med tjejen en stund på bussen till station och på hela vägen ville jag bara skrika, gråta svära och vifta fram min frustration och smärta, för att sedan vila i hennes armar och få känna att jag är jag, veta att någon vet vem jag är, men tiden var knapp. Jag var tvungen att åka hem bums, fort som fan (mitt eget fel, klantarsel!) och hon skulle hem å käka för att sedan möta sin bästis och sen dra på kryssning. Jag kände att det inte var läge att dra upp något nu som sedan kanske skulle påverka hennes humör negativt eller oroa sig för mig eller nått, så jag knep käft och fokuserade på att inte börja grina vilket krävde mycket energi och koncentration.
Jag vill outa mig för hela världen, men jag kan inte, eller vill inte eller.... aaaaah. Jag vill komma vidare till utredning, för då ska jag snacka med farsan. Berätta vad som händer, vad jag känner o.s.v. bla bla bla. Och sedan be om att få bli kallad för han, honom, Mattias jag ni vet, hela köret, av alla vänner, skutt m.m.

Sedan nu hemma för kanske en halvtimme sedan kallade mamma mig för gumman, för första gången i hela mitt liv och hon gör det nu, när jag dessutom har pratat med henne om det här med Ts. Det var ett tag sedan iof men hon vet iaf att jag varit på ett möta och ska på ett till. tillomed sagt vilket namn jag vill ha. (visserligen på sms....) Usch. Det gjorde mig inte på bättre humör om jag säger så.

Det gick någon bra grej på trean har jag för mig, juste fun with dick and jane. Jim carrey, underbar

Jag vill bara... Sova eller nått...inte tänkta, inte känna, inte.... ingenting.. just nu iaf.