No title

Mötet har gjort mig nedstämd, förhoppningsvis tar det stopp idag, och blir bra igen imorgon.
Hela dagen har jag haft en klump i magen och en rädsla för att det ska ta slut här. Att psyk säger nej, eller vem/vad som nu bestämmer.

Måste jag må piss dåligt och inte fungera för att jag ska bli tagen på allvar?
Nu fick inte jag fram hela sanningen under mötet men jag antar att för mig var det alldeles för självklart. Jag mår bra idag dels för att jag har ett jobb, en människa som uttalat dom tre magiska orden och för att hon samt mina vänner behandlar mig som den jag är. Det kallar mig Mattias/Matte, använder "han/honom" o.s.v. Klart som fan att jag mår bra!
Men det räcker ju inte!

varje gång jag visar ID hugger det i hjärtat, varje gång någon kallar mig tjej, hugger det i hjärtat.
Resan har bara börjat, lim kommer inte att räcka för att hålla ihop mig, kanske silvertejp?

Och jag är heterosexuell, vilken jäva betydelse det nu har för dig!

Och nej, en underbar människa misstycker inte och som förövrigt inte definerar sig efter någon jävla sexualitetsstämpel! Fatta!